Över min handflata drar du fingertopparna. Känner på fårorna och kittlar den ljuvt. Du fortsätter ned mot handleden och min puls. Du stannar där. Jag ler. Du ler. Du känner hur jag lever. Hur jag mår. Du tycker om att känna vid mitt liv. Du känner hur min handled pulserar. Det är blod som rinner in och ut ur min hand. Det är blod och kärlek och känslor och kaos. Det är med händerna jag skriver. Det är med händerna jag dör.
Du håller hårt runt min handled nu. Jag har även greppat tag om din. Ett sorts handlås. Det river, i oss båda. Min puls kämpar hårdare. Blodet når inte ut till mina fingertoppar nu. Jag tappar känsel. Jag tappar känslan. Jag tappar den precisa beröringen. Jag vet inte riktigt vad jag känner längre, när fingrarna blir askgrå och hjärtat dunkar hårdare för att kompensera. Jag känner fel. Ibland känner jag ingenting alls. Ibland gör det så ont att jag säger aj. Jag försöker förklara varför vi håller hårt i varandra. Men jag får inget svar. Jag vet inte heller själv. Egentligen. Men vi ler fortfarande. Vi säger att det är inget farligt. Vi kan inte döda varandra. Vi är bara en eld som brinner och eldar kan brännas, inte bara värma.
Du släpper min handled nu. Du säger att jag är för varm. Blodet forsar tungt in i händerna. Det gör ont. Upp i fingertopparna. De känner massor. De känner nu allt de har saknat innan. Allt blod. Allt blod som skriker när det far fram och river. Min hud smälter av elden. Rakt in till blodet. Som torkar ut. Som förångas. Vattnet förångas. De röda blodkropparna färgas vita. De blir mitt immunförsvar nu. Mitt syre blir till aska.
Kaos råder. Du släppte mig nyss. Jag brinner medan jag faller bakåt. Jag lyser upp natten som en lanterna någon tappat från toppen av en fyr. En ljuskägla slår upp mot väggen, under fallet ned. Skuggorna som formas stavar ut orden "HUR KUNDE DU TRO DET?"
Jag brinner. Jag brinner itu.
