"Vi två pratade medan de andra disputerade. Jag hade önskat fara till Abruzzi. Jag hade farit till någon plats där vägarna var frusna och hårda som järn, där det var klart, kallt och torrt, och snön var puderliknande, och där harspår gick över snön, och bönderna tog av sig hattarna och kallade en "don", och där det var goda jaktmarker. Jag hade inte varit på någon sådan plats, utan jag hade upplevt röken på kaféer och nätter då rummet virvlade runt och man måste sitta mot väggen för att få det att stoppa, nätter i säng, drucken, då man visste att det var allt som existerade, den egendomliga spänningen i att vakna och inte veta vem det var som låg bredvid en, och hela världen overklig i mörkret och så upphetsande att man återigen måste återgå till att ingenting veta och ingenting bekymra sig om på natten, säker på att detta var allt, allt, allt och inte bry sig om det."
-Hemingway, Ernest. Farväl till vapnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar