Kväve

Detta är ett långt inlägg. Jag sammanfattade det hela ganska bra för ganska länge sedan också. Läs detta: http://alladessatankar.blogspot.com/2010/02/maste.html om ni inte orkar läsa det nedan.

Jag vill sitta i ett berg och blicka ut över orörd mark. Jag vill vara ensam och inte känna någonting annat än syre, kväve och väte mot min kropp.

Jag trodde jag var starkare än så här. Speciellt efter förra våren, då värmen kom i vågor och lyfte mig. Jag vet inte om jag feltolkade mig själv eller om det successivt har blivit så här utan att jag lagt märke till det. Men jag är i alla fall mycket emotionellt svagare än jag trodde. Det kan jag spika nu.

Återigen tvivlar jag på att någon kan uppskatta mig. Detta leder till en enorm, vardaglig, men knapp kännbar oro. Eller så känner jag den knappt bara för att jag ständigt är utsatt för den. Ungefär som att stoppa ned händerna i trettiosjugradigt vatten. Resultatet är ett bekräftelsesökande för att stilla denna oro. Ett rationellt letande efter tecken på att min oro är befogad. Jag finner tecken som inte är tecken. Vilket leder till irrationella utbrott och känslomässiga explosioner.

Detta tär. Mycket på andra, mycket på min omgivning. Mycket på relationer, som detta bryter ned långsamt med bestämt.

Men framför allt på mig. När skammen och ångern kommer efter ett irrationellt utbrott. När jag inser att jag rivit upp ett sår som inte borde ha rivits upp. När jag inser att jag blottat sidor av mig som jag inte borde blottat. När jag vill ta tillbaka men inte kan.

Detta gör mig än mer osäker på om jag verkligen är värd att vara dig kär. Vilket leder till ännu mer sökande efter bekräftelse. Egentligen måste denna oro stillas i detta moment. För annars är det kört. För annars börjar snöbollen rulla ned för berget och det finns inget som kan stoppa den.

Då förstörs vi.

Än så länge har jag aldrig kunnat bryta detta mönster. Möjligen kunnat bromsa det någon gång. Men aldrig på egen hand.

Så jag vill till bergen. Till syret. Till kvävet. Till vätet.

Bort från kärleken.