Jag är en känslomänniska. Egentligen kanske jag bara har dålig känslokontroll.

Jag har ett brinnande hjärta. Jag är en ocensurerad ung man. Jag kan lysa upp ditt mörker och värma dig lika lätt som jag kan bränna dig och oss. Jag är en storm. Det stormar i mig. Jag känner mycket. Är jag ledsen är jag ett vitt och plågsamt naket vinterlandskap med en kall gul sol och ett gnistrande snötäcke. Vackert på sitt sätt. Men kallt och ensligt. Och du kommer få höra det. Är jag kär eller bara lycklig är jag som en perfekt sommarnatt, med händer i händer och vågskvalp som basgång till hjärtslagen. Och du kommer få veta det. Jag brinner för kärleken och kärleken brinner i mig. Bränner mig.

Jag vet inte om jag vill kontrollera mina känslor mer. I kontrollerade Sverige känns det möjligtvis som en nackdel att vara emotionellt vågad. Men jag vet inte om jag vill vara Sverige till lags. Eller om jag borde, ens.

Jag vågar känna och jag vågar kännas. Känn mig.