but i can not run
and i can't hide
from the wreck we've made of our house
from the mess inside

shock

och en än gång färgas mina ögon svarta av ljudet av tystnaden
tystnaden som förgät en gång och sen kom tillbaka
för mellan händer och glas är det inte långt
och mellan fötter och asfalt är det lika
och vinden den styrker mig inte längre
inte heller gör den mig kall
jag bara driver i mörkret
efter tio fingrar ur himlen som finna mig skall
och poesin rinner inte längre
den droppar som bäst
jag fungerar sämre och sämre
men vem bryr sig

för när jorden ibland slutar snurra
då snurrar jag
och framtiden flyter inte längre
för det finns skav
och jag rycker på axlarna åt glädjen nu
för oron är norm
och var du än dig i världen vänder
beror jag på dig och din barm

nu öppnar vi tappen och låter orden välla ut
för ingenting är vackrare än en människa
som i sitt svagaste ögonblick säger
åt oss att hon vill ge allt eller
eller så brinner
eller så

du kan inte stoppa detta
det är ingen idé

jag kommer aldrig hitta gläjden i pengar
jag lägger hellre huvudet på sne
och synar bluffen våra liv bär
för att
livet som sådant inte tar mig när
ett slut som skulle lugna
en start som skulle må

jag hoppas på mirakel
men du vill bara gå

och rymden är större
än människan i sig
och avstånden ökar
mellan oss och dig

för jorden vi vandrar
där ska vi dö
och ingenting mellan oss

ingenting där jag.
där jag och orden tog slut.

där tog orden slut.

vi roar oss nu.
skål och salut.
för framtiden!