en riktig människa och en riktig hjälte

vitt vin färgat rött
famlar efter lugn och famlar efter lugn och famlar efter lugn

idag har tystnaden spelat mig alla sina toner. mitt bland skriken och ropen och stressen har det varit alldeles, alldeles tyst.


det är inte nickel i stål. det är kol. och blod och stål är av samma.

blood and steel. with blood and steel.

magi.

fick julkort idag, blev glad.

tillsammans med http://open.spotify.com/track/7KSMKWMU6ACtd5u5Mb70PE

blev det en dag med två skatter. idag är jag en glad pirat.

vi rör oss som vågor i storm
men havet står alldeles still

let's go.

jag åker mot örebro und tanzen.
mitt kuvert mot göteborg och ett leende.

red hypergiant

när man inte kan sova utan läser om rymden på wikipedia istället.
då tänker man saker som;

"med henne är jag den ni aldrig lät mig vara"

"jag undrar hur långt det är mellan tidens begynnelse och tidens slut"

"fan, jag som behövde sova"

"beauty has little to do with looks"

stillbildsfilm

och när kärleken inspireras av dess röda färg
så skriver jag med krita i stormen
orden som ristas lever inte mycket längre
än att kyligt vatten tar dem till slut

för sanningar finns bara i nuet
innan de regnar bort

restackskskskss

vill gå ut i stormen och bryta upp asfalten, stampa på världen, spotta på mörkret och bara skrika åt ingenting och allting därtill.

vill slå mina händer blodiga mot låsta portar, och kasta mig handlöst ut över världen och hoppas att den försvinner under mig innan jag slår i botten.


varför väger trasiga relationer tyngre när man gjort sig av med dem? det är väl hela poängen, att de ska sluta tynga?

jag tror jag bryter ihop snart. jag orkar inte mer nu.

Åh.

underbara underbara underbara låt

när suddigt alkoholbrus blir strålkastarljus

när stegen inte längre värker

att jag går mot intet varmt

när ljuset går i vågor

slår ut i värme

av friktion och fiktion

och ropen skalla

allena, allena!

när jag inte ser längre är min rädsla

utan rädslan är jag

när konsten att andas blir huvudsaklig

och hoppet flyter och bryter

när takten tar över och slår

genom köttet och blodet

när ropen skalla

den andra! den andra!

när händerna möter värmen

och värmen inte är varm

hur kan man lita på något

när något aldrig fanns

när tystnaden är vår

att vårda

i all evighet

och ropen skalla

intet skall våga!

våga ska intet!

världen är liten!

och hjärtat är stort!

tiden är oviss!

och känslor är döden!

Underbara söndag.

Firade kvällen med att bryta kontakten med en "vän" eller vad man ska kalla henne. Hon har inte varit speciellt mycket vän senaste tiden, så det var väl egentligen ingen förlust på det sättet. Ingen skillnad, i alla fall, då hon aldrig hörde av sig ändå.

Men det är så otroligt energitömmande att gräla. Speciellt med någon som är ungefär lika öppen som en bergvägg och med en självdistans som en...jag vet inte...något helt utan självdistans.

Nåja. Det gör mig ont. Jag kommer säkert sakna henne. Men hon bryr sig inte om mig, och det får jag acceptera. Hon brydde sig inte ens tillräckligt för att försöka ha kvar mig. Hon var mer intresserad av att ha rätt. Så det var väl lika bra.

Suck.

Idag har jag druckit kaffe och funderar på varför man blir militär utan att veta något om världens konflikter.

Igår pratade jag dock med en mycket vettig människa sent in på natten. Vill prata med denna person igen.

ödmjukast

ödmjukast undanber jag all uppvaktning vid mitt liv.

likt mina fotstegs tysta gång

och din oskulds sanna stämma

faller alla ljud på plats

i en sång

av fantasilöshetens, de krämpande känslornas toner

för natten omsluter oss

men vi är mil isär

och framför allt, bär

vi på förflutenhet

jag såg dig på mig idag

och rörde om

krossade

förstörde

jag saknar er jag förgört

eller snarare det vi hade

men som vi inte hade

utan bara var en kuliss

ignorance is a bliss

hör du det

du fina du goda

du nakna

du ärliga

dig jag fick att hata

dig jag fick att avsky

utan att vilja

utan att förstå

naken skar du mig

naken var jag

då föll det

då brast det

förlåt

Eld

Över min handflata drar du fingertopparna. Känner på fårorna och kittlar den ljuvt. Du fortsätter ned mot handleden och min puls. Du stannar där. Jag ler. Du ler. Du känner hur jag lever. Hur jag mår. Du tycker om att känna vid mitt liv. Du känner hur min handled pulserar. Det är blod som rinner in och ut ur min hand. Det är blod och kärlek och känslor och kaos. Det är med händerna jag skriver. Det är med händerna jag dör.

Du håller hårt runt min handled nu. Jag har även greppat tag om din. Ett sorts handlås. Det river, i oss båda. Min puls kämpar hårdare. Blodet når inte ut till mina fingertoppar nu. Jag tappar känsel. Jag tappar känslan. Jag tappar den precisa beröringen. Jag vet inte riktigt vad jag känner längre, när fingrarna blir askgrå och hjärtat dunkar hårdare för att kompensera. Jag känner fel. Ibland känner jag ingenting alls. Ibland gör det så ont att jag säger aj. Jag försöker förklara varför vi håller hårt i varandra. Men jag får inget svar. Jag vet inte heller själv. Egentligen. Men vi ler fortfarande. Vi säger att det är inget farligt. Vi kan inte döda varandra. Vi är bara en eld som brinner och eldar kan brännas, inte bara värma.

Du släpper min handled nu. Du säger att jag är för varm. Blodet forsar tungt in i händerna. Det gör ont. Upp i fingertopparna. De känner massor. De känner nu allt de har saknat innan. Allt blod. Allt blod som skriker när det far fram och river. Min hud smälter av elden. Rakt in till blodet. Som torkar ut. Som förångas. Vattnet förångas. De röda blodkropparna färgas vita. De blir mitt immunförsvar nu. Mitt syre blir till aska.

Kaos råder. Du släppte mig nyss. Jag brinner medan jag faller bakåt. Jag lyser upp natten som en lanterna någon tappat från toppen av en fyr. En ljuskägla slår upp mot väggen, under fallet ned. Skuggorna som formas stavar ut orden "HUR KUNDE DU TRO DET?"

Jag brinner. Jag brinner itu.

out on the circuit

en isvass ambivalens ljuder

trots att jag försöker sjunga

så får jag bara fram en gråtmild

tvåtakt

jag tror inte vi kan vara. jag vet att jag har fel. men sanningen vill något annat.

och felen består.

armar mot skyn.

Jag vill läsa det skönlitterära men än en gång så finner jag mig fast bland facklitteraturens stela blad.

Nåväl, det är bara en vecka kvar nu. Förhoppningsvis. Lika bra jag gör det ordentligt så det inte blir mer än så.

Snälla säg det igen.

Nej.

safe and sound

Emotionell åtrå som ger mig ångest.

Jag känner det.

Jag vill fly och slå det ifrån mig men jag trycker det som en dolk rakt igenom mitt hjärta och lämnar mig själv att dö ensam och förnedrad och hopplös.

Det, hon, de. Du kommer förgöra mig för att du är allt jag vill ha på samma gång som du är allt jag aldrig kommer få.

Hemingway i mitt hierta. Redan på sida sexton.

Älskar detta språk.

"Vi två pratade medan de andra disputerade. Jag hade önskat fara till Abruzzi. Jag hade farit till någon plats där vägarna var frusna och hårda som järn, där det var klart, kallt och torrt, och snön var puderliknande, och där harspår gick över snön, och bönderna tog av sig hattarna och kallade en "don", och där det var goda jaktmarker. Jag hade inte varit på någon sådan plats, utan jag hade upplevt röken på kaféer och nätter då rummet virvlade runt och man måste sitta mot väggen för att få det att stoppa, nätter i säng, drucken, då man visste att det var allt som existerade, den egendomliga spänningen i att vakna och inte veta vem det var som låg bredvid en, och hela världen overklig i mörkret och så upphetsande att man återigen måste återgå till att ingenting veta och ingenting bekymra sig om på natten, säker på att detta var allt, allt, allt och inte bry sig om det."

-Hemingway, Ernest. Farväl till vapnen.

känn ingen sorg för mig, göteborg.

för mellan oss och oändlighetens dödlighet finner man värmen. någonstans.
ungefär som tropikerna. i ångestform.
det var gott med ost, jordgubbar och vaniljkräm.
och tågresorna gav ju bra bilder. finnspåflickr.



imorgon ska jag läsa en bok. en hel. misslyckas jag så dör jag, säkert. bäst jag väljer en tunn.

Livet. Hittils. Dåtid.

Jag har sett ficktjuvar arbeta effektivt i Prag. Jag har sett att de har reflexer på vägarna i St. Petersburg i Florida. Jag förlorade en stor del av mig själv på Polhemsgatan i Örebro. Jag har cyklat mig smal på grusvägen mot Mårtens Fälad, över E22, i Lund. Jag har vandrat, med bossa nova som enda sällskap, till ett ensligt ICA i tjugo minusgrader när jag bodde utanför Vingåker. Jag fann en del av mig igen på Katarinavägen i Stockholm trots att vårdimman från Östersjön var kall som ensamheten själv. Jag har sprungit mot akuten med en förlorad mor i sinnet. Jag har sett en människa leva fast hon bara var 28 grader varm. Jag har duckat för en galning med kniv, kom undan med två örfilar. Jag försvann en magisk natt i Kilsbergen, kom tillbaka till verkligheten med lårkramp och en ny syn på saker och ting. Jag har slagits med krogvakter för att de gav sig på min syster, men träffade inte ett enda slag. Jag förstod vad ett blodisande skri var på riktigt vid tjugofemårs ålder, när jag upplevde det på akuten i Örebro. Jag har supit mig medvetslös ända till sjuktältet på festival när jag var nitton, för att jag älskade dig så.

Men jag var nog alltid ensam.

Förstör.

frvr

I'm weightless but made of feelings. I'm dreamless but made for dreaming.



(Glöm inte höja kvaliteten för ljudets skull.)

Det är inte så konstigt

Att vi hamnade så långt isär.

För mellan oss och Saturnus ligger Jupiter.

Kosmos och gravitation. Värme är bara friktion.

När jag dör vill jag att ni sprider min aska vid en nebulosa.
Få saker i universum får mina tankar att sväva mjukare.

Strålskydd.

Det är en märklig och okontrollerbar känsla när hjärnan har insett, men inte hjärtat.

Kväve

Detta är ett långt inlägg. Jag sammanfattade det hela ganska bra för ganska länge sedan också. Läs detta: http://alladessatankar.blogspot.com/2010/02/maste.html om ni inte orkar läsa det nedan.

Jag vill sitta i ett berg och blicka ut över orörd mark. Jag vill vara ensam och inte känna någonting annat än syre, kväve och väte mot min kropp.

Jag trodde jag var starkare än så här. Speciellt efter förra våren, då värmen kom i vågor och lyfte mig. Jag vet inte om jag feltolkade mig själv eller om det successivt har blivit så här utan att jag lagt märke till det. Men jag är i alla fall mycket emotionellt svagare än jag trodde. Det kan jag spika nu.

Återigen tvivlar jag på att någon kan uppskatta mig. Detta leder till en enorm, vardaglig, men knapp kännbar oro. Eller så känner jag den knappt bara för att jag ständigt är utsatt för den. Ungefär som att stoppa ned händerna i trettiosjugradigt vatten. Resultatet är ett bekräftelsesökande för att stilla denna oro. Ett rationellt letande efter tecken på att min oro är befogad. Jag finner tecken som inte är tecken. Vilket leder till irrationella utbrott och känslomässiga explosioner.

Detta tär. Mycket på andra, mycket på min omgivning. Mycket på relationer, som detta bryter ned långsamt med bestämt.

Men framför allt på mig. När skammen och ångern kommer efter ett irrationellt utbrott. När jag inser att jag rivit upp ett sår som inte borde ha rivits upp. När jag inser att jag blottat sidor av mig som jag inte borde blottat. När jag vill ta tillbaka men inte kan.

Detta gör mig än mer osäker på om jag verkligen är värd att vara dig kär. Vilket leder till ännu mer sökande efter bekräftelse. Egentligen måste denna oro stillas i detta moment. För annars är det kört. För annars börjar snöbollen rulla ned för berget och det finns inget som kan stoppa den.

Då förstörs vi.

Än så länge har jag aldrig kunnat bryta detta mönster. Möjligen kunnat bromsa det någon gång. Men aldrig på egen hand.

Så jag vill till bergen. Till syret. Till kvävet. Till vätet.

Bort från kärleken.

Så jävla snygg är hon och så fin röst har hon.

Om du får se mig gråta kan du inte komma närmare.

Jag är en känslomänniska. Egentligen kanske jag bara har dålig känslokontroll.

Jag har ett brinnande hjärta. Jag är en ocensurerad ung man. Jag kan lysa upp ditt mörker och värma dig lika lätt som jag kan bränna dig och oss. Jag är en storm. Det stormar i mig. Jag känner mycket. Är jag ledsen är jag ett vitt och plågsamt naket vinterlandskap med en kall gul sol och ett gnistrande snötäcke. Vackert på sitt sätt. Men kallt och ensligt. Och du kommer få höra det. Är jag kär eller bara lycklig är jag som en perfekt sommarnatt, med händer i händer och vågskvalp som basgång till hjärtslagen. Och du kommer få veta det. Jag brinner för kärleken och kärleken brinner i mig. Bränner mig.

Jag vet inte om jag vill kontrollera mina känslor mer. I kontrollerade Sverige känns det möjligtvis som en nackdel att vara emotionellt vågad. Men jag vet inte om jag vill vara Sverige till lags. Eller om jag borde, ens.

Jag vågar känna och jag vågar kännas. Känn mig.

Fan ta er och all den falskhet ni personifierar och bär likt dyra kläder.

mm

It doesn't hurt me.
Do you want to feel how it feels?
Do you want to know, know that it doesn't hurt me?
Do you want to hear about the deal that I'm making?
You, It's you and me.

And if I only could,
I'd make a deal with God,
And I'd get him to swap our places,
Be running up that road,
Be running up that hill,
Be running up that building.
Say, If I only could, oh...

You don't want to hurt me,
But see how deep the bullet lies.
Unaware, I'm tearing you asunder.
Ooh, There is thunder in our hearts.

Is there so much hate for the ones who love?
Tell me we both matter don't we?

You,
It's you and me,
It's you and me who won't be unhappy.

And if I only could,
I'd make a deal with God,
And I'd get him to swap our places,
Be running up that road,
Be running up that hill,
Be running up that building.
Say, If I only could, oh...

You,
It's you and me,
It's you and me who won't be unhappy.

Come on baby, come on darling
Let me steal this moment from you now
Oh come on angel, come on come on darlin'
Let's exchange the experience oh...

And if I only could,
I'd make a deal with God,
And I'd get him to swap our places,
Be running up that road,
Be running up that hill,
With no problems...

Say if I only could,
I'd make a deal with God,
And I'd get him to swap our places,
Be running up that road,
Be running up that hill,
With no problems...

Say if I only could,
I'd make a deal with God,
And I'd get him to swap our places,
Be running up that road,
Be running up that hill,
With no problems...

Say, If I only could...
Oh...
Be running up that hill,
With no problems...

If only I could,
Be running up that hill...

gick till h&m.
byxorna jag valde var för små.
stod i provhytten och såg mig från alla möjliga vinklar.
insåg att jag måste börja träna.
insåg att jag behöver hår på huvudet.
sen var den kvällen förstörd. pallade inte gå ut. ställde in allt.
laddade hem en iphone-app för vikthållning.
väger 90 jävla kilo nu.
känner mig asfet, tunnhårig och skitful.

kul liv.

kommer komma in i en vikthetsperiod där alla oroar sig för min hälsa. och jag välkomnar den. så här kan jag för fan inte se ut.

inte om jag ska ta stockholm med storm i sommar.

fan.

but i can not run
and i can't hide
from the wreck we've made of our house
from the mess inside

shock

och en än gång färgas mina ögon svarta av ljudet av tystnaden
tystnaden som förgät en gång och sen kom tillbaka
för mellan händer och glas är det inte långt
och mellan fötter och asfalt är det lika
och vinden den styrker mig inte längre
inte heller gör den mig kall
jag bara driver i mörkret
efter tio fingrar ur himlen som finna mig skall
och poesin rinner inte längre
den droppar som bäst
jag fungerar sämre och sämre
men vem bryr sig

för när jorden ibland slutar snurra
då snurrar jag
och framtiden flyter inte längre
för det finns skav
och jag rycker på axlarna åt glädjen nu
för oron är norm
och var du än dig i världen vänder
beror jag på dig och din barm

nu öppnar vi tappen och låter orden välla ut
för ingenting är vackrare än en människa
som i sitt svagaste ögonblick säger
åt oss att hon vill ge allt eller
eller så brinner
eller så

du kan inte stoppa detta
det är ingen idé

jag kommer aldrig hitta gläjden i pengar
jag lägger hellre huvudet på sne
och synar bluffen våra liv bär
för att
livet som sådant inte tar mig när
ett slut som skulle lugna
en start som skulle må

jag hoppas på mirakel
men du vill bara gå

och rymden är större
än människan i sig
och avstånden ökar
mellan oss och dig

för jorden vi vandrar
där ska vi dö
och ingenting mellan oss

ingenting där jag.
där jag och orden tog slut.

där tog orden slut.

vi roar oss nu.
skål och salut.
för framtiden!