alla städer ska tömmas. alla gator glömmas bort.

idag har jag aktiverat mig. använt min energi. det är inte så vanligt. jag var på universitetet och tog de bilder som saknades för nästa nummer av Lösnummer. det fick jag ett genuint tack för. för jag ställde upp. jag gillade det. att de sa så. "tack för att du ryckte in denna gång, verkligen."

jag gillar att hjälpa människor. jag gillar att få dem att tacka genuint. jag uppskattar uppskattande.

de sa på radio att vi har 85 cm snödjup i Örebro. djupaste på 44 år.


när jag gick av bussen så föll jag rakt baklänges och lyckades på nåt sätt få all tyngd på min redan halvtrasiga högra handled. en annan ung man ramlade exakt samtidigt som jag. och en tredje hjälpte mig upp. jag hade så ont att jag först inte ens svarade när han frågade hur det gick, eftersom jag skrek inombords. sen sa jag "det gick okej".

det lustiga var att jag såg en tjej ramla på exakt samma plats några timmar innan det.

nu sitter jag och väntar på att den ska svullna upp. den är varm och pulserar, typ. uh.


förövrigt så kan det finaste vara att sitta omsluten av musik på en buss i skymningen. jag vill knappt gå av när det är så.

de spelade denna fina låt på radio: http://open.spotify.com/track/0430F6pa9ricA4wUXWOsNn

jag tycker jonathan johansson är en av sveriges mest underskattade artister. om det är någon som förtjänar en hype så är det honom.

här är en vers ur en annan låt han har skrivit, som jag gillar väldigt mycket.

vi kan en del om ensamhet och håller om varann. och gatorna är tomma och vi är på väg hem. alla spöken som reste sig ur asfalten.