ambitions are already starting to fade

Jag minns nyår 2000 rätt bra. Jag minns att Jocke, min kusin, blev skallad på väg till festen. Festen låg någonstans i Hjärsta/Baronbacken. Mannen som skallade Jocke var full och otäck, och skrämde oss med sitt hotfulla sätt och tvingade oss att sjunga sånger. När vi kom fram och Jockes farsa frågade om det så sa vi och sa att det var jättenära att jag slog den unga mannen i huvudet med det sexpack 3.5or jag bar på. Men det var inte sant. Sen minns jag att de spelade Markoolios milleniumlåt hela jävla tiden. Jag hade ingen tjej då. Eller jobb. Men det är klart att jag inte hade något jobb, eftersom jag gick i nionde klass, men ändå. Fast jag var nog inte lika orolig över mitt liv och min framtid då. Jag tänkte nog att det skulle lösa sig så småningom.

Nu är det tio år senare och trots att massor har hänt så känns det som att inget har hänt. Jag har inget jobb, jag har verkligen ingen tjej. Det känns avlägsnare nu än då, dessutom. Det enda jag har är en studieskuld, känns det som.

Jag börjar bli orolig nu. Det känns som om livet borde ha tagit fart redan. Jag känner mig stressad och det ger mig ångest. Jag läste precis Naiv Super som jag fick skickad från Schweiz av en fin människa. Den unga mannen den boken handlar om är i mycket lik mig, må jag säga. Nästan skrämmande lik, i vissa avseenden. I grunden men även i detalj. Läs den.

Han gör listor i den boken. Om många saker. Jag tänkte skriva en lista som listar några bra saker som jag upptäckte på tågresan hem. Jag skrev ju även en nyårslista på nyårsdagen, den var också inspirerad av boken.

Några bra saker:

Tågresor.
Tysta vagnar på tåg.
Äldre män som talar tydligt, propert och genuint.


Jag borde köpa en diktafon. Jag kommer ofta på bra saker att skriva, men glömmer dem innan jag kommer hem. Jag har dessutom sällan papper och penna på mig. Jag antar att man kan använda mobiltelefonen som diktafon, dock. Men ja. Undrar hur mycket man kan spela in där.

Jag tyckte om nyår. Det var massa nya människor och möten där. Man möts med ett handslag och skiljs åt med en kram. Det är fint på något sätt. Man kan se det som ett bevis på att man har byggt en relation, när det blir så. Även om det bara är början på en.


Här är nog den bästa bilden från nyårsafton. Även om den är en smula suddig. På något sätt så berättar egentligen suddigheten bara om hur jag mådde precis då. Glad och champagnedrucken.

Ps. Mina nyårslöften var att motionera mer, skriva mer (ska försöka blogga med ordentligt skriven text varje dag) och sluta äta så mycket socker. I år igen. Ds.