Jag kan inte spela spel innan klockan arton. Istället sitter jag och bara glor. Jag har ju städat lite faktiskt, mer än jag brukar. Men nu sitter jag och bara glor. Kylan gör ju sitt, så klart, jag har ingen direkt lust att gå ut och bara andas när det är sexton minusgrader. Kylan gör mig slö precis som den gör elektronik slö. Jag lyssnar på musik nu och skriver blogg. Alltid något. Förmodligen bättre för mig i det långa loppet, eller?
Det är ju inte så stor skillnad. Egentligen. Men jag har egentligen ingen jag känner att jag bara kan ringa nu och fråga om de vill hitta på något. Inte för att jag är ensam helt och hållet, men för att de personerna jag känner bäst inte är personer som skulle uppskatta något sådant. Tror jag.
Jag undrar hur jag blev så ensam. Eller, nej det gör jag nog inte. Jag har ju liksom inte arbetat hårt på den sociala punkten de senaste åren. Typ, skitit i den mer. Folk är så dryga ändå i den här staden. De kan få vara dryga tillsammans om de vill, bara jag slipper vara med. Ungefär så. Jag tror jag trivs med att vara ensam samtidigt som jag tycker att det förgör mig.
Nu är jag hungrig. Jag borde äta en smörgås eller något. Jag borde också tänka mindre på sådant här. Det gör kanske allt för stelt. Som kylan.
Jag tänkte börja med matte painting i alla fall. För att ha något produktivt att göra. Kreativt. Skapande. Inte ätande. Man använder sig av riktiga fotografier och manipulerar dem så pass att det bildas helt fantastiska scenerier och miljöer. Jag gillar sånt. Då får jag fantisera lite.
fredag 8 januari 2010
onsdag 6 januari 2010
For hjertet er livet enkelt: det slår så lenge det kan.
Den är borta nu. Febern, alltså. Vilket är grymt skönt, finns inget jag avskyr så mycket som feber. Vissa verkar kunna leva på som vanligt nästan, men jag blir helt matt och förstörd tills det går över. Chansade lite med min konvalescens igår och följde med pappa ut på landet tillsammans med mina systersöner som är på besök. Tjockade i mig ordentlig mat för första gången sen jag blev sjuk och mådde illa sen, men det var det nog värt.
Natten till idag drömde jag att vi sköt Adolf Hitler på ett tåg (han satt i en liten liten sidovagn till tåget, och gormade). Då blev hans personliga livvakt som hette nåt jättetyskt, var blond och hade en mini-gun, väldigt upprörd och jagade oss hela vägen till Stockholm. Nu när jag tänker efter så var livvakten väldigt lik första bossen i Wolfenstein 3d. Väl i Stockholm så var alla hus jättehöga, fast gamla och jättefina. Jag blev förälskad i Stockholm på momangen och sa till pappa att jag ville bo här. Han sa, ja, men gör det då. Jag kan hjälpa till med en startpenning. Sedan blev gatorna vattenfyllda och vi fick hoppa mellan cykelställ och stenar för att ta oss fram.
Det var en rätt så otäck dröm, även om Stockholmbesöket var bra. Om man ändå kunde få en startpenning att flytta dit, i verkligheten.
Sedan vaknade jag först av alla, om man räknar bort pappa. Han vaknar alltid först så han får inte vara med i en eventuell vakna-först-tävling ändå. Drack en jättestor kopp thé med honung i. Jag är fortfarande förkyld, mind. Nu sitter jag med en laptop i knät och är inne på nästa dilemma.
Jag måste ju ordna upp mitt liv, jag kan ju inte sitta och spela TV-spel hela tiden bara för att jag råkar vara arbetslös i en lågkonjunktur. Jag kan ju åtminstone göra något produktivt så som lära mig matte-painting, mer fotografering och webbdesign. Kontra leva konsumtivt, då man vräker i sig nöjen och media i form av spel, tv-serier och böcker. Det måste finnas en hejd på det. Jag kan tänka mig både och så klart. Men hittils har jag enbart påvisat en hemsk ovilja att leva produktivt, bar some shining moments. Det kan vara en brist på ambition, på ork och kraft. Men jag tror inte det är hela sanningen. Snarare tror jag det beror på en felriktad ambition och felriktad ork. Fel i prioriteringarna. Vad det beror på behöver vi inte gå in på nu. Kanske är det min smärre nihilistiska sida som spökar. Jag är väldigt bra på att lägga all min ork och tid på ett speciellt spel, till exempel. Väldigt bra. Vilket gör att jag blir väldigt bra på det spelet, såklart. För jag är ingen idiot, trots allt. Så jag antar att om jag bara kunde re-routa denna ork och energi till något mer produktivt, så borde jag kanske komma nånstans. Tjena, jag kanske till och med får ett jobb, träffar mer människor och, hör och häpna, skaffar tjej. (Jag har fortfarande, precis som karaktären i Naiv Super, fortfarande ett otroligt förtroende och skyhöga förväntningar på det här att "ha tjej". Jag tror att allt kommer lösa sig då. Men det kommer det inte. För det gjorde det inte sist jag hade tjej. Även om jag var dum i huvudet då.)
En grej jag skulle kunna göra för att hjälpa mig själv en smula är att byta ut min muskel-PC mot en smidig laptop som inte klarar av de tunga spelen, men som man kan surfa på och betala räkningarna med. Det skulle göra mycket. Tror jag. Fast man skulle kunna spela Wolfenstein 3d på den.
Natten till idag drömde jag att vi sköt Adolf Hitler på ett tåg (han satt i en liten liten sidovagn till tåget, och gormade). Då blev hans personliga livvakt som hette nåt jättetyskt, var blond och hade en mini-gun, väldigt upprörd och jagade oss hela vägen till Stockholm. Nu när jag tänker efter så var livvakten väldigt lik första bossen i Wolfenstein 3d. Väl i Stockholm så var alla hus jättehöga, fast gamla och jättefina. Jag blev förälskad i Stockholm på momangen och sa till pappa att jag ville bo här. Han sa, ja, men gör det då. Jag kan hjälpa till med en startpenning. Sedan blev gatorna vattenfyllda och vi fick hoppa mellan cykelställ och stenar för att ta oss fram.
Det var en rätt så otäck dröm, även om Stockholmbesöket var bra. Om man ändå kunde få en startpenning att flytta dit, i verkligheten.
Sedan vaknade jag först av alla, om man räknar bort pappa. Han vaknar alltid först så han får inte vara med i en eventuell vakna-först-tävling ändå. Drack en jättestor kopp thé med honung i. Jag är fortfarande förkyld, mind. Nu sitter jag med en laptop i knät och är inne på nästa dilemma.
Jag måste ju ordna upp mitt liv, jag kan ju inte sitta och spela TV-spel hela tiden bara för att jag råkar vara arbetslös i en lågkonjunktur. Jag kan ju åtminstone göra något produktivt så som lära mig matte-painting, mer fotografering och webbdesign. Kontra leva konsumtivt, då man vräker i sig nöjen och media i form av spel, tv-serier och böcker. Det måste finnas en hejd på det. Jag kan tänka mig både och så klart. Men hittils har jag enbart påvisat en hemsk ovilja att leva produktivt, bar some shining moments. Det kan vara en brist på ambition, på ork och kraft. Men jag tror inte det är hela sanningen. Snarare tror jag det beror på en felriktad ambition och felriktad ork. Fel i prioriteringarna. Vad det beror på behöver vi inte gå in på nu. Kanske är det min smärre nihilistiska sida som spökar. Jag är väldigt bra på att lägga all min ork och tid på ett speciellt spel, till exempel. Väldigt bra. Vilket gör att jag blir väldigt bra på det spelet, såklart. För jag är ingen idiot, trots allt. Så jag antar att om jag bara kunde re-routa denna ork och energi till något mer produktivt, så borde jag kanske komma nånstans. Tjena, jag kanske till och med får ett jobb, träffar mer människor och, hör och häpna, skaffar tjej. (Jag har fortfarande, precis som karaktären i Naiv Super, fortfarande ett otroligt förtroende och skyhöga förväntningar på det här att "ha tjej". Jag tror att allt kommer lösa sig då. Men det kommer det inte. För det gjorde det inte sist jag hade tjej. Även om jag var dum i huvudet då.)
En grej jag skulle kunna göra för att hjälpa mig själv en smula är att byta ut min muskel-PC mot en smidig laptop som inte klarar av de tunga spelen, men som man kan surfa på och betala räkningarna med. Det skulle göra mycket. Tror jag. Fast man skulle kunna spela Wolfenstein 3d på den.
måndag 4 januari 2010
it was all good with singing and dancing
and then the fever hit me like a truck filled with bad dreams and plastic screens.
lördag 2 januari 2010
ambitions are already starting to fade
Jag minns nyår 2000 rätt bra. Jag minns att Jocke, min kusin, blev skallad på väg till festen. Festen låg någonstans i Hjärsta/Baronbacken. Mannen som skallade Jocke var full och otäck, och skrämde oss med sitt hotfulla sätt och tvingade oss att sjunga sånger. När vi kom fram och Jockes farsa frågade om det så sa vi och sa att det var jättenära att jag slog den unga mannen i huvudet med det sexpack 3.5or jag bar på. Men det var inte sant. Sen minns jag att de spelade Markoolios milleniumlåt hela jävla tiden. Jag hade ingen tjej då. Eller jobb. Men det är klart att jag inte hade något jobb, eftersom jag gick i nionde klass, men ändå. Fast jag var nog inte lika orolig över mitt liv och min framtid då. Jag tänkte nog att det skulle lösa sig så småningom.
Nu är det tio år senare och trots att massor har hänt så känns det som att inget har hänt. Jag har inget jobb, jag har verkligen ingen tjej. Det känns avlägsnare nu än då, dessutom. Det enda jag har är en studieskuld, känns det som.
Jag börjar bli orolig nu. Det känns som om livet borde ha tagit fart redan. Jag känner mig stressad och det ger mig ångest. Jag läste precis Naiv Super som jag fick skickad från Schweiz av en fin människa. Den unga mannen den boken handlar om är i mycket lik mig, må jag säga. Nästan skrämmande lik, i vissa avseenden. I grunden men även i detalj. Läs den.
Han gör listor i den boken. Om många saker. Jag tänkte skriva en lista som listar några bra saker som jag upptäckte på tågresan hem. Jag skrev ju även en nyårslista på nyårsdagen, den var också inspirerad av boken.
Några bra saker:
Tågresor.
Tysta vagnar på tåg.
Äldre män som talar tydligt, propert och genuint.
Jag borde köpa en diktafon. Jag kommer ofta på bra saker att skriva, men glömmer dem innan jag kommer hem. Jag har dessutom sällan papper och penna på mig. Jag antar att man kan använda mobiltelefonen som diktafon, dock. Men ja. Undrar hur mycket man kan spela in där.
Jag tyckte om nyår. Det var massa nya människor och möten där. Man möts med ett handslag och skiljs åt med en kram. Det är fint på något sätt. Man kan se det som ett bevis på att man har byggt en relation, när det blir så. Även om det bara är början på en.
Här är nog den bästa bilden från nyårsafton. Även om den är en smula suddig. På något sätt så berättar egentligen suddigheten bara om hur jag mådde precis då. Glad och champagnedrucken.
Ps. Mina nyårslöften var att motionera mer, skriva mer (ska försöka blogga med ordentligt skriven text varje dag) och sluta äta så mycket socker. I år igen. Ds.
Nu är det tio år senare och trots att massor har hänt så känns det som att inget har hänt. Jag har inget jobb, jag har verkligen ingen tjej. Det känns avlägsnare nu än då, dessutom. Det enda jag har är en studieskuld, känns det som.
Jag börjar bli orolig nu. Det känns som om livet borde ha tagit fart redan. Jag känner mig stressad och det ger mig ångest. Jag läste precis Naiv Super som jag fick skickad från Schweiz av en fin människa. Den unga mannen den boken handlar om är i mycket lik mig, må jag säga. Nästan skrämmande lik, i vissa avseenden. I grunden men även i detalj. Läs den.
Han gör listor i den boken. Om många saker. Jag tänkte skriva en lista som listar några bra saker som jag upptäckte på tågresan hem. Jag skrev ju även en nyårslista på nyårsdagen, den var också inspirerad av boken.
Några bra saker:
Tågresor.
Tysta vagnar på tåg.
Äldre män som talar tydligt, propert och genuint.
Jag borde köpa en diktafon. Jag kommer ofta på bra saker att skriva, men glömmer dem innan jag kommer hem. Jag har dessutom sällan papper och penna på mig. Jag antar att man kan använda mobiltelefonen som diktafon, dock. Men ja. Undrar hur mycket man kan spela in där.
Jag tyckte om nyår. Det var massa nya människor och möten där. Man möts med ett handslag och skiljs åt med en kram. Det är fint på något sätt. Man kan se det som ett bevis på att man har byggt en relation, när det blir så. Även om det bara är början på en.
Här är nog den bästa bilden från nyårsafton. Även om den är en smula suddig. På något sätt så berättar egentligen suddigheten bara om hur jag mådde precis då. Glad och champagnedrucken.
Ps. Mina nyårslöften var att motionera mer, skriva mer (ska försöka blogga med ordentligt skriven text varje dag) och sluta äta så mycket socker. I år igen. Ds.
fredag 1 januari 2010
Nyårslistan
En lista över bra saker, stunder och människor på 2009 års nyårsfirande.
Heidi,
Micke J,
Sandra,
Mona,
Micke N,
Ari,
Shuhan,
Haruko,
Rebecka,
Tobbe,
Paddy,
Lillfis,
Heidi's retro-rum <3,
När Haruko ringde sin mamma och alla väntade på att de skulle säga Moshi Moshi!,
När Heidi spelade piano och jag blev lite sentimental för att hon spelade så fint (jag skyller på champagnen),
Alla retrospelen vi spelade,
Huset,
Lägenheten,
När vi vek servetter och failade rätt hårt i början,
När Ari visade mig mattepainting
När Micke N sköt raketer från handen som en riktig karl,
All sprit och champagne,
Den grova juldikten jag fick översätta för asiaterna,
En del av bilderna jag tog,
När jag och Heidi varvade Heavy Weapon tillsammans,
När vi hade gemensamt Braid-spelande dagen efter,
Shawn of the Dead,
När jag och Lillfis var de enda vakna dagen efter,
När jag spelade F-Zero när alla andra låg och sov,
Osby.
Kanske kommer på mer senare, får sova på saken.
Heidi,
Micke J,
Sandra,
Mona,
Micke N,
Ari,
Shuhan,
Haruko,
Rebecka,
Tobbe,
Paddy,
Lillfis,
Heidi's retro-rum <3,
När Haruko ringde sin mamma och alla väntade på att de skulle säga Moshi Moshi!,
När Heidi spelade piano och jag blev lite sentimental för att hon spelade så fint (jag skyller på champagnen),
Alla retrospelen vi spelade,
Huset,
Lägenheten,
När vi vek servetter och failade rätt hårt i början,
När Ari visade mig mattepainting
När Micke N sköt raketer från handen som en riktig karl,
All sprit och champagne,
Den grova juldikten jag fick översätta för asiaterna,
En del av bilderna jag tog,
När jag och Heidi varvade Heavy Weapon tillsammans,
När vi hade gemensamt Braid-spelande dagen efter,
Shawn of the Dead,
När jag och Lillfis var de enda vakna dagen efter,
När jag spelade F-Zero när alla andra låg och sov,
Osby.
Kanske kommer på mer senare, får sova på saken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)