And the bells were ringing out for Christmas day

I could have been someone
Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you

The boys of the NYPD choir
Were singing "Galway Bay"
And the bells were ringing out
For Christmas day

Die Atmosphäre glüht

Alla mina drömmar om att ta mig till och leva i Stockholm i min ungdom, att lyckas med något och få gå med ett leende på läpparna, att känna mig ung, stark och värdefull. Alla de drömmarna sipprar långsamt ned genom oförmågans och energilöshetens sil och kvar på andra sidan är bara en frustration, en rädsla och en eskapist till ung man som långsamt vittrar bort mellan stolen och tangentbordet.

Denna lördagskväll.

Lyssnar jag på Robyn, dricker saft ur ölglas och pusslar ihop mitt hjärta med msnmeddelanden som lim.

Vaknade lite tidigare av att jag fick sms. Hade somnat i soffan framför TVn efter att restaurangmiddagen, och alkoholen, med mor och resten gjort mig så trött att jag somnat ungefär sex timmar innan jag brukar somna. En Martini Rosso, två glas röda och en konjak till kaffet var mer än nog för att bedöva denna man.

Mamma tycker allt oftare att jag ska söka vård nuförtiden, och påpekade det idag på restaurangen också. Idag lyckades jag vinna lite mer tid genom att lugna henne med en egen plan jag hade tänkt ut. Jag sa att jag ska aktivera mig mer, med träning på gym och så. På så sätt ska jag syresätta hjärnan oftare och bli en piggare människa rent generellt. Snyggare på kuppen, också.

Sen fick jag ett kuvert. I det låg ett presentkort. Det var ett körkortspaket värt ca 10 000. Hon sa att jag inte behövde betala tillbaka någonting, men jag vet att jag kommer göra det. Någon gång. I mindre bitar kanske. Men jag ska.

På något sätt så kändes det som om det var hennes sista försök att göra någonting vettigt av sin son. En sista chock i bröstet. En charge, clear, zap. Så plötsligt blev kuvertet väldigt tungt. Sättet hon uppmanade mig att ta körkortet på ljöd tydligt av tvivel. Som om hon inte litade på att jag skulle klara av att ta itu med detta, heller. Men jag kan inte egentligen inte klandra henne. Inte efter den son jag varit de senaste åren.

Min bror satt mitt emot. Han hade precis sett ÖSK köra över Helsingborg i allsvenskan, så han var nöjd. Min bror är annorlunda än mig. Han liksom, lyckas med saker. Han är i och för sig bara arton fortfarande, men ändå. Han har jobbat i sommar och ska betala sitt körkort själv. Hälften i alla fall. Han har inte samma bekymrade syn på att leva, som jag har, säger mamma. Sen säger mamma också att han aldrig har haft samma talang som jag heller, när han inte är i närheten. Haha. Ja, jag vet inte. Talang tar en ingenstans, så mycket är säkert.

Nu tog Robyn slut i playlisten, och Journey gick igång. Ett tecken på att jag ska blanda mer saft och vänta på att min nyfunna soulmate ska komma hem till msn igen.

Förövrigt så sjunger Robyn så här i sin senaste singel.

Oh you can hang with me

When you see me drift astray
outta touch and outta place
will you tell me to my face?
Then I guess you can hang with me

And if you do me right
I’m gonna do right by you
And if you keep it tight
I’m gonna confide in you
I know what’s on your mind
there will be time for that too
if you hang with me
hang with me

Och hennes smittsamma poptext talar förvånande simpelt men effektivt till mig. Jag som brukar vara lite mer picky än så när det kommer till lyrik. Murarna har fallit, I guess.

det är så här det är.

samma som alltid.
mina demoner försöker förstöra alla relationer jag har.
jag beundrar dig så mycket, men de är där och bidrar med sitt långsamma gnagande tills jag ser allt genom deras kolsvarta, trötta ögon. det värker i mina muskler av att de river och bryter ned mig. bryter ned mig tills jag förstår att jag inte är värd något så fint som dig, N.

tills jag tror att världen är lika svart som dem. tills jag är övertygad om att världen är upp och ned.

detta syns inte på ytan. mitt beteende är omöjligt att förstå för andra. jag dör långsamt inuti men på ytan brinner jag som en eld.

THIS PLACE IS A PRISON. THESE PEOPLE AREN'T MY FRIENDS.

oh poor boy

he's a mess,
but he'll say yes,
if you just dress in white.

mm

jag tänker inte låta mig förstöra det finaste jag har just nu (och har haft på väldigt, väldigt länge).

skärpning.

jag kan flyga, men jag är lite rädd.

för att ibland är jag en idiot utan vingar.

pryda - melo

jag är fast i nattskimret av melodin.

03:10 för otåliga människor.

OCH BYT TILL 480p FÖRIHELVETE. det gör underverk för ljudet.

mm

green plastic watering can

http://www.youtube.com/watch?v=CwEeGeLn1E4

och jag som slutade bita på naglarna för din skull.

hold on to the night, there will be no shame

- jag söker alltid bekräftelse.

- tror fan det, du har ju aldrig fått någon.

det var fint så länge det varade. mer än en dröm.

men sen vaknade jag ändå.

och drack kaffe och gick iväg till en terapeut.

always i wanna be with you and make believe with you and live in harmony, harmony oh love

jo. visst.

The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.

jag

idag

klicka på dem för större bilder!

jag tänker springa mot livet.

jag skiter i om det här förgör mig.

ibland måste man våga.

jag är inte feg.

jag har ingenting att förlora.

Góðan Daginn

jag flyter runt i en dröm sen några dagar tillbaka. jag struntar i var den för mig. jag struntar i vad ni tycker om det. jag bara slappnar av för första gången på väldigt, väldigt länge.

flyt med mig.

lördag

jag är blixtförälskad.

mental istid.

this is me waving from a star.

för vi är inte större än så här.

morgonromantikdrömmar.

jag vill åka halvfull, hjärtevarm och livstrygg i en natt-taxi med dig genom en storstadsnatt med massa lampor överallt och liv i rörelse, drömmar i omlopp, och skratt som upplyfter.

lyssnandes på den här låten.

med dig (vem du nu är).

cohen

you know my love goes with you as your love stays with me,
it's just the way it changes, like the shoreline and the sea,
but let's not talk of love or chains and things we can't untie,
your eyes are soft with sorrow,
hey, that's no way to say goodbye

kärlek är för dom.

efter sex-sju timmars skottande igår, när mörkret hade fallit och stjärnorna fyllt himlen, så spelade p3 den här låten på radion.

den fick mig stanna upp, se upp i skyn, och bara andas.



sen sa jag kärlek är för dom och skottade vidare.


har för övrigt en fredagsstrumpa och en måndagsstrumpa på mig. blir det onsdag då?

insikt

jag är en romantisk nihilist. jag tror inte vi har någon mening och tycker det är vackert.


i övrigt har jag skottat snö från ett tak i 5-6 timmar och mina fötter ber mig att döda dem så de slipper lida.

"haha vet du vad jag kände precis nu?
helt konstig känsla, för jag är så oreligiös man kan vara.
men jag vill träffa en präst och prata om livet och döden.
det bara slog mig. alltså det kändes ordentligt.
inte om gud. eller jesus. utan bara om livet."

i love you more than moments we have or have not shared.

neil young, skoköpsfrossa, telefonterapi med henne, underbara bilder, finländsk ångest och österländska drömmar.

en bra dag.

WHAT DOES IT TAKE TO GET A DRINK IN THIS PLACE?

WHAT DOES IT TAKE, HOW LONG MUST I WAIT?

late night conversation

när man sitter och hoppas på att man ska få fina fyllemeddelanden på msn så får man ett fint fyllesamtal istället.

det är då man är nöjd över att man suttit uppe och kollat på svintråkig curlingfinal.

över förväntan, så att säga.

jag missade ju till och med när de vann guld. men det gjorde inget.

även om skypedejten jag sett fram emot uteblev så kommer det nog bli en bra dag ändå (precis som du säger).

även om det är molnigt.

nu ska jag upp på stan och låsa upp min mobil. känner mig avskuren utan den.

"huh, word to mother, i'm dangerous. crazier than a bag of fucking angel dust."

As I sat sadly by her side

She said, father, mother, sister, brother
Uncle, aunt and nephew, niece
Soldier, sailor, physician, laborer
Actor, scientist, mechanic, priest

Earth and moon and sun and stars
And planets and comets with tails blazin'
All are there forever fallin'
Fallin' lovely and amazin'

<--------Är en gnällig jävla fitta som borde hålla käft.

Alltid förbisedd.
Alltid i andra hand, minst.

Aldrig aldrig ensam. Alltid ensam här.

I'm as easy to understand as a post-rock song title.

Loneliness has followed me my whole life, everywhere. In bars, in cars. Sidewalks, stores, everywhere. There's no escape. I'm God's lonely man.

1976

The days go on and on.
They don't end.
All my life needed was a sense of some place to go.
I don't believe that one should devote his life to morbid self-attention.
I belive that someone should become a person like other people.
I first saw her at Palantine Campaign Headquarters at 63rd and Broadway.
She was wearing a white dress.
She appeared like an angel.
Out of this filthy mess...she is alone.
They can not touch her.

Svartsjuka.

Svartsjuka kan beskrivas som en spontan känsla som är svår att övervinna, inte ens med förnuft. I första hand har den sin grund i en personlig osäkerhet och en dålig självtillit. Men svartsjukan kan ha många orsaker och samband. En svartsjuk människa saknar förtroende, betvivlar den andres trohet och är rädd att mista den hon/han älskar. Den svartsjuke känner sig ofta värdelös och tar på sig skulden när han/hon blivit sviken för en annan.


:/

alla städer ska tömmas. alla gator glömmas bort.

idag har jag aktiverat mig. använt min energi. det är inte så vanligt. jag var på universitetet och tog de bilder som saknades för nästa nummer av Lösnummer. det fick jag ett genuint tack för. för jag ställde upp. jag gillade det. att de sa så. "tack för att du ryckte in denna gång, verkligen."

jag gillar att hjälpa människor. jag gillar att få dem att tacka genuint. jag uppskattar uppskattande.

de sa på radio att vi har 85 cm snödjup i Örebro. djupaste på 44 år.


när jag gick av bussen så föll jag rakt baklänges och lyckades på nåt sätt få all tyngd på min redan halvtrasiga högra handled. en annan ung man ramlade exakt samtidigt som jag. och en tredje hjälpte mig upp. jag hade så ont att jag först inte ens svarade när han frågade hur det gick, eftersom jag skrek inombords. sen sa jag "det gick okej".

det lustiga var att jag såg en tjej ramla på exakt samma plats några timmar innan det.

nu sitter jag och väntar på att den ska svullna upp. den är varm och pulserar, typ. uh.


förövrigt så kan det finaste vara att sitta omsluten av musik på en buss i skymningen. jag vill knappt gå av när det är så.

de spelade denna fina låt på radio: http://open.spotify.com/track/0430F6pa9ricA4wUXWOsNn

jag tycker jonathan johansson är en av sveriges mest underskattade artister. om det är någon som förtjänar en hype så är det honom.

här är en vers ur en annan låt han har skrivit, som jag gillar väldigt mycket.

vi kan en del om ensamhet och håller om varann. och gatorna är tomma och vi är på väg hem. alla spöken som reste sig ur asfalten.

you know very well who you are

super nintendo, sega genesis, when i was dead broke man i couldn't picture this

måste.

jag måste sluta förstöra allt fint bara för att jag är rädd för att förlora det.

måste.

and all i could think of was.

"seaweed and indiana sawgrass, pale green things, pale green things."

and in a year, a year or so

de säger så i filmen. 'sometimes you have to lose yourself before you can find anything at all'.

jag var ute igår. jag såg samma som vanligt. människor som fungerar, kramas, pussas, gråter över varandra, viskar fina ord i telefoner, håller hand, faller bort, faller ned, faller in. bygger upp, bryter ihop. ligger, knullar, bögar.

och mitt ibland dem står jag. jag fungerar inte. jag förstår dem inte. jag känner mig oändligheter ifrån alla de andra även när jag står mitt bland dem. det lyser i mina ögon. tror jag. det lyser mörker.

men jag har en fin nu. hon säger saker som värmer mina händer på distans. och hon bryr sig. jag må vara sämst på att förstå det, men jag tror jag gör det nu. faktiskt.

jag är lite rädd att förlora fina människor. för jag har gjort det så många gånger förr. jag sa det till henne, och jag tror hon förstod mig. på ett bra sätt.

and she said.

"men jag är ditt stjärnfall"

cracking asphalt underfoot

Jag kan inte spela spel innan klockan arton. Istället sitter jag och bara glor. Jag har ju städat lite faktiskt, mer än jag brukar. Men nu sitter jag och bara glor. Kylan gör ju sitt, så klart, jag har ingen direkt lust att gå ut och bara andas när det är sexton minusgrader. Kylan gör mig slö precis som den gör elektronik slö. Jag lyssnar på musik nu och skriver blogg. Alltid något. Förmodligen bättre för mig i det långa loppet, eller?

Det är ju inte så stor skillnad. Egentligen. Men jag har egentligen ingen jag känner att jag bara kan ringa nu och fråga om de vill hitta på något. Inte för att jag är ensam helt och hållet, men för att de personerna jag känner bäst inte är personer som skulle uppskatta något sådant. Tror jag.

Jag undrar hur jag blev så ensam. Eller, nej det gör jag nog inte. Jag har ju liksom inte arbetat hårt på den sociala punkten de senaste åren. Typ, skitit i den mer. Folk är så dryga ändå i den här staden. De kan få vara dryga tillsammans om de vill, bara jag slipper vara med. Ungefär så. Jag tror jag trivs med att vara ensam samtidigt som jag tycker att det förgör mig.

Nu är jag hungrig. Jag borde äta en smörgås eller något. Jag borde också tänka mindre på sådant här. Det gör kanske allt för stelt. Som kylan.

Jag tänkte börja med matte painting i alla fall. För att ha något produktivt att göra. Kreativt. Skapande. Inte ätande. Man använder sig av riktiga fotografier och manipulerar dem så pass att det bildas helt fantastiska scenerier och miljöer. Jag gillar sånt. Då får jag fantisera lite.

For hjertet er livet enkelt: det slår så lenge det kan.

Den är borta nu. Febern, alltså. Vilket är grymt skönt, finns inget jag avskyr så mycket som feber. Vissa verkar kunna leva på som vanligt nästan, men jag blir helt matt och förstörd tills det går över. Chansade lite med min konvalescens igår och följde med pappa ut på landet tillsammans med mina systersöner som är på besök. Tjockade i mig ordentlig mat för första gången sen jag blev sjuk och mådde illa sen, men det var det nog värt.

Natten till idag drömde jag att vi sköt Adolf Hitler på ett tåg (han satt i en liten liten sidovagn till tåget, och gormade). Då blev hans personliga livvakt som hette nåt jättetyskt, var blond och hade en mini-gun, väldigt upprörd och jagade oss hela vägen till Stockholm. Nu när jag tänker efter så var livvakten väldigt lik första bossen i Wolfenstein 3d. Väl i Stockholm så var alla hus jättehöga, fast gamla och jättefina. Jag blev förälskad i Stockholm på momangen och sa till pappa att jag ville bo här. Han sa, ja, men gör det då. Jag kan hjälpa till med en startpenning. Sedan blev gatorna vattenfyllda och vi fick hoppa mellan cykelställ och stenar för att ta oss fram.

Det var en rätt så otäck dröm, även om Stockholmbesöket var bra. Om man ändå kunde få en startpenning att flytta dit, i verkligheten.

Sedan vaknade jag först av alla, om man räknar bort pappa. Han vaknar alltid först så han får inte vara med i en eventuell vakna-först-tävling ändå. Drack en jättestor kopp thé med honung i. Jag är fortfarande förkyld, mind. Nu sitter jag med en laptop i knät och är inne på nästa dilemma.

Jag måste ju ordna upp mitt liv, jag kan ju inte sitta och spela TV-spel hela tiden bara för att jag råkar vara arbetslös i en lågkonjunktur. Jag kan ju åtminstone göra något produktivt så som lära mig matte-painting, mer fotografering och webbdesign. Kontra leva konsumtivt, då man vräker i sig nöjen och media i form av spel, tv-serier och böcker. Det måste finnas en hejd på det. Jag kan tänka mig både och så klart. Men hittils har jag enbart påvisat en hemsk ovilja att leva produktivt, bar some shining moments. Det kan vara en brist på ambition, på ork och kraft. Men jag tror inte det är hela sanningen. Snarare tror jag det beror på en felriktad ambition och felriktad ork. Fel i prioriteringarna. Vad det beror på behöver vi inte gå in på nu. Kanske är det min smärre nihilistiska sida som spökar. Jag är väldigt bra på att lägga all min ork och tid på ett speciellt spel, till exempel. Väldigt bra. Vilket gör att jag blir väldigt bra på det spelet, såklart. För jag är ingen idiot, trots allt. Så jag antar att om jag bara kunde re-routa denna ork och energi till något mer produktivt, så borde jag kanske komma nånstans. Tjena, jag kanske till och med får ett jobb, träffar mer människor och, hör och häpna, skaffar tjej. (Jag har fortfarande, precis som karaktären i Naiv Super, fortfarande ett otroligt förtroende och skyhöga förväntningar på det här att "ha tjej". Jag tror att allt kommer lösa sig då. Men det kommer det inte. För det gjorde det inte sist jag hade tjej. Även om jag var dum i huvudet då.)

En grej jag skulle kunna göra för att hjälpa mig själv en smula är att byta ut min muskel-PC mot en smidig laptop som inte klarar av de tunga spelen, men som man kan surfa på och betala räkningarna med. Det skulle göra mycket. Tror jag. Fast man skulle kunna spela Wolfenstein 3d på den.

it was all good with singing and dancing

and then the fever hit me like a truck filled with bad dreams and plastic screens.

ambitions are already starting to fade

Jag minns nyår 2000 rätt bra. Jag minns att Jocke, min kusin, blev skallad på väg till festen. Festen låg någonstans i Hjärsta/Baronbacken. Mannen som skallade Jocke var full och otäck, och skrämde oss med sitt hotfulla sätt och tvingade oss att sjunga sånger. När vi kom fram och Jockes farsa frågade om det så sa vi och sa att det var jättenära att jag slog den unga mannen i huvudet med det sexpack 3.5or jag bar på. Men det var inte sant. Sen minns jag att de spelade Markoolios milleniumlåt hela jävla tiden. Jag hade ingen tjej då. Eller jobb. Men det är klart att jag inte hade något jobb, eftersom jag gick i nionde klass, men ändå. Fast jag var nog inte lika orolig över mitt liv och min framtid då. Jag tänkte nog att det skulle lösa sig så småningom.

Nu är det tio år senare och trots att massor har hänt så känns det som att inget har hänt. Jag har inget jobb, jag har verkligen ingen tjej. Det känns avlägsnare nu än då, dessutom. Det enda jag har är en studieskuld, känns det som.

Jag börjar bli orolig nu. Det känns som om livet borde ha tagit fart redan. Jag känner mig stressad och det ger mig ångest. Jag läste precis Naiv Super som jag fick skickad från Schweiz av en fin människa. Den unga mannen den boken handlar om är i mycket lik mig, må jag säga. Nästan skrämmande lik, i vissa avseenden. I grunden men även i detalj. Läs den.

Han gör listor i den boken. Om många saker. Jag tänkte skriva en lista som listar några bra saker som jag upptäckte på tågresan hem. Jag skrev ju även en nyårslista på nyårsdagen, den var också inspirerad av boken.

Några bra saker:

Tågresor.
Tysta vagnar på tåg.
Äldre män som talar tydligt, propert och genuint.


Jag borde köpa en diktafon. Jag kommer ofta på bra saker att skriva, men glömmer dem innan jag kommer hem. Jag har dessutom sällan papper och penna på mig. Jag antar att man kan använda mobiltelefonen som diktafon, dock. Men ja. Undrar hur mycket man kan spela in där.

Jag tyckte om nyår. Det var massa nya människor och möten där. Man möts med ett handslag och skiljs åt med en kram. Det är fint på något sätt. Man kan se det som ett bevis på att man har byggt en relation, när det blir så. Även om det bara är början på en.


Här är nog den bästa bilden från nyårsafton. Även om den är en smula suddig. På något sätt så berättar egentligen suddigheten bara om hur jag mådde precis då. Glad och champagnedrucken.

Ps. Mina nyårslöften var att motionera mer, skriva mer (ska försöka blogga med ordentligt skriven text varje dag) och sluta äta så mycket socker. I år igen. Ds.

Nyårslistan

En lista över bra saker, stunder och människor på 2009 års nyårsfirande.

Heidi,
Micke J,
Sandra,
Mona,
Micke N,
Ari,
Shuhan,
Haruko,
Rebecka,
Tobbe,
Paddy,
Lillfis,
Heidi's retro-rum <3,
När Haruko ringde sin mamma och alla väntade på att de skulle säga Moshi Moshi!,
När Heidi spelade piano och jag blev lite sentimental för att hon spelade så fint (jag skyller på champagnen),
Alla retrospelen vi spelade,
Huset,
Lägenheten,
När vi vek servetter och failade rätt hårt i början,
När Ari visade mig mattepainting
När Micke N sköt raketer från handen som en riktig karl,
All sprit och champagne,
Den grova juldikten jag fick översätta för asiaterna,
En del av bilderna jag tog,
När jag och Heidi varvade Heavy Weapon tillsammans,
När vi hade gemensamt Braid-spelande dagen efter,
Shawn of the Dead,
När jag och Lillfis var de enda vakna dagen efter,
När jag spelade F-Zero när alla andra låg och sov,
Osby.

Kanske kommer på mer senare, får sova på saken.