that's no way to say goodbye

Var vill jag komma?
Jag vill komma härifrån. Jag vill få energi till att få energi. Jag vill bli glad, energisk och självsäker nog att se dig i ögonen (vem du nu än är) och våga känna riktig trygghet, riktig närhet och riktig vilja. Jag brinner inuti men det enda det gör är att bränna mig. De ingnodda tankemönstren smular ned alltihopa till en negativ deg av självförakt och rädsla. Ni kommer inte nära mig utan att få smaka på min neurotiska sidas bitterhet. För mig handlar det om samma mönster som disintegrerar och förgör, som löser upp som en solvent i kemin. Som blandar ut, som böjer till, som bränner upp och fläckar ned. Som får er att rygga bort, krypa ihop, väsa till och ryta högt. Jag vill bort från detta, men är helt oförmögen att se hur det skulle gå till. Alla vägar leder dit. Det verkar oundvikligt och trögflytande.
Jag vill ändå bort från det. Jag vill ha en närhet som jag inte klarar av. Jag vill ha ett liv som jag inte skulle kunna bära. Jag söker efter dig och vet att det är helt omöjligt i nuläget. Men jag söker ändå. Jag vet inte riktigt varför. Det är väl sådant livet är.

När?
Nu. Igår. Då. Helst för flera år sedan. Men idag går också fint. Snart, för var dag som går lägger ännu ett blad på hög. Ännu en sten på ryggen.

Hur?
Kidnappning. Romantisk flykt. Pistolhot. Rymdresor. Hand i hand. Bonnie and Clyde. Partners in crime. Rofylld vardag och trygg verklighet. Osäkerheten bidrar till för mycket stelt.

Vem vill jag möta?
En som har en kreativ och komplicerad sida. En människa som jag finner vacker både på utsidan, men framförallt på insidan. Jag dras till skörhet fast jag vet att jag inte ens kan hjälpa mig själv. Jag dras till melankoli för jag vet hur det känns. Jag dras till de som ratar mig för det ger mig en trygghet, då vet jag hur jag ska agera. Jag vill möta en människa som kan tycka om mig tills solen slutar skina. Vad jag än gör och hur jag än gör det.

Var är du?
Där. Överallt. Jag ser er hela tiden. Men ändå väldigt sällan.