happy and willing to die

såg terminator salvation precis. uh, den var väl okej. den gjorde vad den skulle, nämligen att vara en simpel post-apokalyptisk actionrulle utan att för den delen rispa några djupare spår i människors hjärnbalkar. man får vad man förväntar sig. förväntar man sig dödens mest artistiska film med ett djup som når samma nivå som dostojevskijs romaner eller sartres existentialism så kan man ju brinna, för då är man ju bara dum i huvudet.

när jag ändå är på det ämnet så kan jag ju berätta att terminator 1 soundtracket är i mitt hjärta for ever. darker and scarier får man leta efter. den kanske var ett barn av sin tid (80-talet?), vem vet?

lyssnar på josh och undrar hur jag ska lyckas ställa tillbaka min dygnsrytm. känns lite halvinspirerat att vakna 16.00 varje dag. speciellt då jag ska på sådana där tidiga viktiga grejer om ungefär en vecka. kuken, liksom.

LIK SOM

som vad. lik som vad?

uh.

sigur ros - vaka

that's no way to say goodbye

Var vill jag komma?
Jag vill komma härifrån. Jag vill få energi till att få energi. Jag vill bli glad, energisk och självsäker nog att se dig i ögonen (vem du nu än är) och våga känna riktig trygghet, riktig närhet och riktig vilja. Jag brinner inuti men det enda det gör är att bränna mig. De ingnodda tankemönstren smular ned alltihopa till en negativ deg av självförakt och rädsla. Ni kommer inte nära mig utan att få smaka på min neurotiska sidas bitterhet. För mig handlar det om samma mönster som disintegrerar och förgör, som löser upp som en solvent i kemin. Som blandar ut, som böjer till, som bränner upp och fläckar ned. Som får er att rygga bort, krypa ihop, väsa till och ryta högt. Jag vill bort från detta, men är helt oförmögen att se hur det skulle gå till. Alla vägar leder dit. Det verkar oundvikligt och trögflytande.
Jag vill ändå bort från det. Jag vill ha en närhet som jag inte klarar av. Jag vill ha ett liv som jag inte skulle kunna bära. Jag söker efter dig och vet att det är helt omöjligt i nuläget. Men jag söker ändå. Jag vet inte riktigt varför. Det är väl sådant livet är.

När?
Nu. Igår. Då. Helst för flera år sedan. Men idag går också fint. Snart, för var dag som går lägger ännu ett blad på hög. Ännu en sten på ryggen.

Hur?
Kidnappning. Romantisk flykt. Pistolhot. Rymdresor. Hand i hand. Bonnie and Clyde. Partners in crime. Rofylld vardag och trygg verklighet. Osäkerheten bidrar till för mycket stelt.

Vem vill jag möta?
En som har en kreativ och komplicerad sida. En människa som jag finner vacker både på utsidan, men framförallt på insidan. Jag dras till skörhet fast jag vet att jag inte ens kan hjälpa mig själv. Jag dras till melankoli för jag vet hur det känns. Jag dras till de som ratar mig för det ger mig en trygghet, då vet jag hur jag ska agera. Jag vill möta en människa som kan tycka om mig tills solen slutar skina. Vad jag än gör och hur jag än gör det.

Var är du?
Där. Överallt. Jag ser er hela tiden. Men ändå väldigt sällan.

stillhet, upprymdhet och bortfall

ja, man kan tycka det är galet. man kan tycka det är sjukt, osäkert, märkligt och förvånande. hur man kan tycka så. hur man man bry sig så. hur man kan vara så känslig och så dramatisk. hur man kan dra sådana slutsatser, så fort, och så brutalt. hur man kan reagera så starkt, på vad någon säger, på vad någon gör eller inte gör.

det är märkligt. jag är märklig.

det finns en märklig rytm i min tillvaro. ett vaggande av känslor och inspiration. ett dovt gungande som bär mig ömsom framåt och ömsom bakåt. ena stunden blir man omfamnad, för att andra stunden försvinna bort från en vänd rygg.

let me know when you get there, if we get there.

du som var ifrån uppsala. jag gillade dig. det är också märkligt. jag borde inte ha reagerat alls.

let me know when we get there, if we get there.

jag är i ett tillstånd som lättast kan förklaras som en dov stillsamhet. ungefär som att ligga under en filt och höra världen röra sig utanför. melankoliken är min filt. och precis som när jag var 18 blir jag bränd och ryggar, och blir känslig, tungsint, ihärdig och jobbig.

det är inte lätt. jag förstår er.

jag glimtade till några veckor i somras. energi och tillit till människor. sen blev allt som vanligt och relationer bröts itu. även de kortvariga över internet, som egentligen inte spelar roll, men som jag envist lindade in i silke och tyngde ned med sten.